Tecate - San Cristobal de las Casas 27. Sept. - 19. Okt. 2006
Vi blev kvar nagra dagar i San Diego och borjade kanna oss hemma i stan aven fast storstader inte riktigt ar varan grej, men amerikanarna ar ju faktiskt ett trevligt och hjalpsamt folk.
Den 27 sept. fortsatte vi var resa mot Mexico och var tvungna att ta avsked fran vara nya vanner, Ir, Dana och dottern Aliza, som sa hjartligt hade tagit emot oss ¨frammande europeer¨ Av Dana fick vi med oss hemgjorda Maryland Coockies som hon extra bakat at oss.
En liten landsvag tog oss mot Tecate, dar vi tankt oss att ta oss over gransen till mexico. Det hade ioch forsig varit narmare att aka till Tijuana och ta sig over gransen dar, men det ar en mycket storre gransstation och det innebar mer folk, langre vantetid och ja ni vet, lite for stressigt helt enkelt.
Vi hoppades att vi , med vara spanskakunskaper skulle lyckas klara av alla formaliteter och ta oss over gransen utan alltfor mycket problem!!
Ja, sa stod vi nu vid gransen. Vi tecknade en olycks/skadeforsakring for motorcyklarna och pa ett annat kontor ordnade vi med importbevis och ett par andra olika formular var tvungna att fyllas i, som troligtvis inte en manniska i varlden kommer att lasa, innan passen slutligen blev stamplade och vi kunde resa vidare.
Men var det inte nagonting vi glomt Jo, det grona turistkortet vi fatt nar vi reste in i USA, maste ju lamnas tillbaka nagonstans. Ca 150 meter tillbaka, pa andra sidan gatan befann sig den amerikanska tullen. Att ta sig dit var inte det enklaste, eftersom vi ju egentligen redan hade korsat gransen lamnat USA. Efter lang disskution fick vi anda ga over gransen igen och vi kunde lamna tillbaka vara ¨greencards¨
Efter ca 1 timme vid gransen kunde vi fortsatta var resa. Det forsta vi gjorde oss bekanta med i mexico var de s.k ¨topas¨ eller farthinder pa svenska. I varje orts in och utfart och ibland aven mitt i orten hittar man dem. Antingen ar det en ca 1 dm hog och bred asfaltbula tvars over gatan eller metallkulor, stora som honungsmeloner som kan vara lite knepiga att ta sig over med motorcykel.
Den forsta natten i mexico, Baja California, tillbringade vi pa en liten men trevlig camping soder om Ensenada. Vi fortsatte B.C. soderut pa MEX 1, inat landet genom oken med jattekaktusar och en temperatur pa ca 42 grader. Darefter ner langs vastkusten dar det var dimmigt och kallt. Mellan hetta och kyla var det ibland bara nagon mil. Vagarna ar ratt daliga och smala och har ingen vagren, sa nar tva langtradare mots ar det bast att passa sig!
I Bahio de los Angeles, pa Bajas ostkust slog vi lager pa en liten beachcamping. En fordel med ostkusten ar att det i stortsatt aldrig ar dimmigt och det ar aven varmare.
Vattnet var valdigt rikt pa fisk och anda fram till strandkanten gomde sig ¨stingrockor¨, sa man fick vara lite forsiktig innan man gick i vattnet. Av en fiskare vi traffade fick vi farsk fisk, fileead och fardig att steka. Mmmm.....goaste lunch vi haft pa lange!
Vi lamnade kusten och korde inat landet till San Ignacio, en Oas mitt i oknen. En underjordisk flod kommer har upp till ytan i nagra hundra meter och forsvinner sedan ner under jorden igen. Otroligt vackert. Allt ar gront och hundratals daddelpalmer skuter stolta upp sig i skyn. Man kan aven se spar av hurrikanen ¨JOHN¨ som drog over har for inte sa lange sedan.
Vi hittade en enkel liten camping direkt vid floden. Det fanns inget rinnande vatten men en tunna med avatten stalldes framfor varat talt. For att spola pa toaletten fick man ga till an och hamta vatten....
Det var ganska varmt, men det stora runda halmtaket gav ordentligt med skugga och vi hande upp varan hangmatta och njot av tillvaron.
Campingagaren, som inte hade rad med annan utrustning var tvungen att skotta bort all slam och lera som hurrikanen lamnat efter sig for hand. Sakta men sakert, i solens upp och nedgang skottade han den lilla campingen fri fran lera.
Vi klev upp tidigt nasta morgon for att aka vidare, ca 7 mil till Santa Rosalia.(ostkusten) Darifran skulle vi ta en farja over till Guaymas, pa fastlandet, och sedan vidare upp genom bergen till Creel, dar en MC-traff skulle aga rum den kommande veckan. Valet att aka till Creel skulle ioch forsig innebara att vi skulle missa Bajas sodra del, som tydligen skulle vara sa vacker, men att traffa andra resande och fa informationm.m kandes ganska viktigt.
Nar vi kom fram till Santa Rosalia och skulle kopa biljett fick vi redan pa att det inte gick nagon farja forens dagen darpa! Ja, vi hade inget annat val an att kopa biljetterna och vanta till nasta dag. Som tur hade vi latit registrerat motorcyklarna vid gransen, for dessa bevis blev noggrant kontrollerade.
Eftersom vi inte hittade nagon camping i S.R. , som for ovrigt ar den ¨fulaste¨ort vi sett pa resan och inte heller hotellen var speciellt inbjudande, bestamde vi oss for att aka tillbaka till San Ignacio och alla palmer. Pa vagen tillbaka tankte vi egentligen tanka, men ett av de dagliga stromavbrotten gjorde att vi fick skjuta pa den ideen. Resten av dagen tillbringade vi i hangmattan och gjorde just ingenting.
Kl 8.30 nasta morgon stod vi i hamnen i Santa Rosalia. Innan vi kunde kora ombord blev vi kontrollerade av tullen. De ville se allt vi hade i boxarna och vaskorna. Suckandes borjade vi langsamt att lassa pa spannbanden men tydligen tog det lite for lang tid och herrarna i uniform nojde sig med att ta en till i tankryggsackarna, och forsakrade sig om att vi varken hade vapen eller droger med oss. Sa kunde vi antligen kora ombord pa ¨varldens langsammaste farja¨ Bildacket hade plats for en lastbil 4-5 bilar och vara motorcyklar och allt blev stormsakert fastspannt!
20 minuter fore ordinarie avgangstid lamnade vi hamnen. Uppe pa dack var det valdigt varmt sa vi gick ner under dack. Dar fanns en liten salong med klimatanlaggning, en liten kiosk och tva TV-apparater som visade gamla Hollywoodfilmer. Efter ca 3 timmar gick vi upp pa dack igen dar det fortfarande var valdigt varmt och eftersom vi akte sa otroligt langsamt fanns heller ingen fartvind att svalka sig i och man kunde fortfaramde se hamnen i S.R klart och tydligt. For denna overfart pa ca 15 mil tog det 11 timmar och nar vi nadde Guaymas hade det redan blivigt morkt, men det var fortfarande varmt och kvaft. Att leta en camping i morkret hade vi ingen lust med. Vi akte in mot stan och efter ca 2 km hittade vi ett billigt hotell med innergard dar vi kunde kora in motorcyklarna. Hotellrummet var enkelt inrett, men helt okay for en natt. Inkluderat i priset var aven x-antal kakelackor och andra sma kryp!
I gryningen lamnade vi Guaymas och akte inat landet. En liten smal vag, full med gropar tog oss langsamt upp bland bergen. Luften var full av fjarillar i alla mojliga farger och pa vagen kryllade det av jatte-grashoppar som kanibaliskt at pa varandra.
Efter tva dagar kom vi till Creel, som ligger 2350m.o.h. I letandet efter en campingplats missade Ingeborg att Tobias bromsat in for en ¨topas¨ och korde pa honom bakifran. Forutom en intryckt nummerskylt var det just inget som hande....
Har i Creel var det svalt och skont och for forsta gangen pa lange fick vi anvandning for sovsackarna. Tyvarr hade vi fatt fel information om nar MC-traffen skulle borja, sa vi var en vecka for tidigt pa plats. Vi hade4 absolut ingen lust att sitta har och vanta sa lange, sa efter tva dagar lamnade vi Creel.
I ca en vecka korde vi genom centralmexicos hogland(1800-2800m.o.h.) pa delvis spikraka vagar. Landskapet var inte speciellt omvaxlande och det var glest mellan bade traden och byarna. Det fanns varken campingar eller ens en plats att stalla upp taltet pa. Vagen tog oss mot sydost och vi passerade staderna, Parral, Durango, Zacatecas, Auga-Calientes, Leon och i Guanajuato besokte vi ett museum dar man visade mumifierade lik. Valdigt intressant!
Att hitta ut ur denna stad var nastan omojligt. Vi akte och akte men kom hela tiden tillbaka pa den plats vi startat. Nar vi dessutom korde at fel hall i en rondell och blivigt stoppad av polisen var det inte sa kul langre. Efter att polisen noggrannt kontrollerat vara korkort och forvanat konstaterade –NO GRINGO!!!- , var temat ¨boter¨inte langre sa viktigt utan hjalpte oss istallet att hitta ut ur stan! Ni kanske skrattar och tanker, hur ia allsinn dagar kan man kora in fel i en rondell, men har i mexico behover man en stor portion fantasi for att pa nagotvis forsta hur korsningar och liknande fungerar!
For det mesta overnattade vi pa s.k. ¨sex-motel¨, som man latt hittar utkanten av de flesta orter och stader. Rummen ar valdigt fina och rena och dessutom billiga. Varje rum har dessutom eget garage med carport. Vi betalade mellan 200-300 pesos/natt (ca 100-200kr) Sfter 12 timmar ar det dock slut pa det roliga och man maste lamna hotellet eller betala extra. De flesta hotellen har roomservice och man kan bestalla mat men for det mesta lagade vi var egen mat ute i garaget!
I och med att vi lamnade Poza Rica, lamnade vi aven hoglandet for ett tag. Pa slingrande bergsvagar tog vi oss nerat mot mexicanska golfen. Mil efter mil forandrades vegitationen. Det blev valdigt fuktigt och kvavt och helt plotsligt var vi mitt i djungeln. Banantrad, palmer, lianer och andra grona vaxter omslot oss. Framme vid kusten hittade vi en camping med massor av kokospalmer alldeles vid stranden. Har stannade vi nagra dagar for att vanja oss vid det tropiska klimatet och for att bara vila upp oss lite grann. Den otroligt hoga luftfuktigheten gjorde att man redan vid 25 grader svettades som om man satt i en bastu. Dag och natt var lika varma och nastan varje kvall askade det och regnade det en skvatt.
Vi trivdes valdigt bra pa denna camping, men klimatet gor att ingenting torkar. Allt var fuktigt och vissa delar pa motorcyklarna borjade till och med rosta.
Ett par ganger fick vi turen att se ?????? men den hade ingen lust att vara med pa bild och pa marken kryllade det av landkrabbor.
Ortens restauranter bjod pa goda och billiga fisk och skaldjursratter. Efter fyra dagar sol och bad for vi vidare langs kusten och tog av pa en mindre landsvag och hamnade i Monte Pio, som lag vid foten av ett litet litet berg. Overallt porlade sma klara backar forbi. Efter lite letande hittade vi en liten camping nagra km fran kusten.Har vaxye banantrad, palmer och vi sag aven manga intressanta djur, bl.a en skalbagge stor som en padda och fargglada papegojjor. Pa kvallen borjade det blasa......Harligt! Det var sa svalkande och vara fuktiga klader och handdukar kunde antligen torka. Men nasta morgon var den tropiska varmen tillbaka igen och allt blev fuktigt igen. Efter duschen behovde man inte torka av sig, nagra minuter senare var man lika fuktig igen.
Till frukost fick vi minibananer som campingagaren hade vaxande i tradgarden. Har nog aldrig atit sa goda bananer nagongang!
Vid lunch packade vi ihop och akte vidare. Vi hade hoppats pa att fa lite fartvind, men efter bara nagra kilometer blev vagen sa dalig och det var omojligt att aka fortare an 20km/h. Man hade lagt stenplattor pa vagen och de var inte riktigt nerlagda sa overallt stack det upp vassa horn sa vi var lite oroliga att vi skull fa punka, men vi klarade oss och efter nagra kilometer blev vagen battre igen och vi kom ut pa stora vagen igen.
Vi passerade nexicos smalaste stalle, vid Coatzacoalcos sedan vidare till Villahermosa, som ar en relativt stor stad omgiven av sumpmark och myggor. Har var luftfuktigheten hogre an nagon gang tidigare.
De fattiga som bodde i utkanten av stan hade lera upp till knana pa grund av regnet som fallit de senaste dagarna och vissa bara ett plattak som skydd.....
Vi tog oss soderut och aterigen upp i bergen, uppat uppat uppat, omringade av bananplantage och lianer som hangde ner over vagen. Till och fran genom tat dimma tog vi oss hogre och hogre upp och pa 1000m.o.h. blev det svalare och riktigt angenamt och man kunde antligen rora sig utan att svetten rann.
Vi passerade endel smabyar med endast fyra fem hus, eller ja platskjul ar val kanske battre sagt.
P.g.a det senaste regnet hade vagen pa flera stallen spolats bort av slamlaviner och det var svart att ta sig fram.
Tillslut nadde vi vart mal, San Cristobál de las Casas som ligger pa 2100 m.o.h. Det enda vi visste om denna ort var att den lag uppe i bergen, att det var svalt och skont och att det skulle vara billigt har. Vi hade forestallt oss en liten ort eller sa men vi blev forvanade, San Cristobal har ca 130 000 invanare!!!
Vi akte igenom stan och hoppades hitta en camping skylt nagonstans men hittade ingenting som kunde betyda camping. Hotell fanns det visserligen tillrackligt men problemet ar att vi maste hitta ett dar vi kan parkera motorcyklarna nagolunda sakert.
Gatorna har ar valdigt smala och ofta enkelriktade. Vi lyckades naturligtvis bryta mot trafikreglerna igen nar vi akte mot enkelriktat....mer an gang! Vi bestamde oss for att fortsatta letandet till fots och efter bara nagra meter hittade vi ett vandrarhem med innergard dar vi kunde kora in mopparna. Det ser valdigt mysigt ut har och vi har chansen att traffa andra resande sa vi kommer nog att stanna har ett tag!
