Halv nio pa morgonen kom vi fram till gransen i Amatillo,(landets sodra del) Innan vi ens hade hunnit parkera mopparna var vi omringade av tiotalet “granshjalpare” som nastan brakade med varandra om vem som skulle hjalpa oss.
Dessa hjalpare ar nastan nodvandiga, om man vill komma over gransen samma sag, men man maste hela tiden halla ett oga pa dem och vara med sa att de inte far for sig att putsa skorna eller ata lunch emellan och sedan kunna begara mer pengar.....
Hit och dit, fram och tillbaka mellan olika byggnader och kontor innan vi antligen efter nastan 5 timmar och 73US$ fattigare kunde aka vidare. Varan ”hjalpare ” ville naturligtvis ocksa fa sin fortjanta del utbetalad. Det spelar nastan ingen roll hur mycket man ger dem, det ar alltid for lite och sura gar de ivag och muttrar nagot om ”gringos”
En bra vag tog oss vidare, aterigen upp i bergen och efter bara 16 mil nadde vi gransen till Nicaragua. Har i Honduras ser man betydligt farre poliser och militar an i Guatamala och El Salvador, men de flesta har en riesen machete hangandes i baltet.
Det lilla vi sag av Honduras, forutom granserna, var mest possitivt. Om vi nagaosin gor om denna resa kommer vi helt klart att tillbringa varan karibiksemester har i Honduras istallet for i Mexico.....
