Den 17 december intog vi Kolombiens huvudstad Bogota, 2600m.ö.h. Vi var lite nyfikna och spännda över vad som väntade oss här i detta land. Vi hade ju hört en hel del negativa saker om kolombien och att det skulle vara sa farligt här men vi försökte att inte oroa oss i onödan.
Vi delade en taxi med tva svenska backpackers som vi träffat pa flyget och for till ett Hostal i norra delen av stan. Taxichaufören bad oss att lasa dörrarna och halla fönstren stängda – av säkerhetsskäl. Han radde oss även att till att ta av oss ev. klockor och halsband och att lämna kameror, och pass ect. pa hotellet om vi tänkte ta en stadsrunda.
Pa hostellet blev vi könsmässigt uppdelade. Ingeborg och Josephine fick ett rum pa flickavdelningen och Tobias och Andreas ett rum pa pojkavdelningen. Dörrarna mellan avd. Stängdes och lastes under natten!!!
Vi tog oss en runda genom stan och radde taxichaufförens rad, och lämnade alltsa kameran pa hotellet vilket vi sedan angrade. Stan kändes inte farligare än de vi hittills besökt.
Bogota är en interessant stad med manga vackra hus och byggnader som i största del används som turistbyraer, museer eller liknande och sa här före jul är nästan alla byggnader prydda med julgransbelysning som blinkar i alla möjliga färger.
Pa eftermiddagen fylldes gatorna runt torget,av sa väl inhemska som turister där adventsmarknaden var i full gang. Det var svart att ta sig fram i folkmassorna utan att tappa bort varandra. Överallt vakade poliser och militärer, men det var inget vi tänkte närmare pa, det var vi ju vana med fran centralamerika. Varan första uppfattning om Bogota var att det här inte var farligare an i andra städer, men visst maste man ha klart för sig att en stad med 6 miljoner invanare även har nagra skumma typer som smyger omkring!
Klockan atta nästa morgon tog vi en taxi till cargoflygplatsen och för att inte bli alltför besvikna var vi inställda pa att motorcyklarna inte hade kommit fram, men till varan stora förvaning fanns bade hojjarna och packningen pa plats. Efter nagra timmars pappersarbete var det bara den 2 meter höga lastkajen som hindrade oss fran att ge oss iväg. Ja det var ju st det....lastkajen hade bara en ramp, men den fick vi inte använda för att vi da skulle vara tvugna att korsa tva andra firmors revir..... men efter mycket om och men sa fick ända använda rampen....Hmmmm....
Innan vi kom iväg diskuterades det i ca en och en halv timme om vi var tvugna att bära dessa varningsvästar med registreringsnummret pa, som de kolumbianska mc-akare maste bära. Men till varan lättnad var detta inte nödvändigt. Äntligen kunde vi lämna flygplatsen. Vi var dock tvugna att köra tvärs igenom stan för att komma ut pa rätt väg söderut.
När vi sakta rullade fram pa den 4 filiga motorvägen fick vi manga fragor om vart vi kom ifran och vart vi skulle. De flesta önskade oss även – Lycka till – vad skulle det egentligen betyda......
I korsningar och vid rödlysen, blir man trevligt underhallen. Det jongleras med alla möjliga saker och fem sex personer klättrar upp och ner pa varandra. Sedan springer de runt bilarna och hoppas pa att fa sig en slant!!!
Vägarna i kolumbien är avgiftsbelagda, men mopeder och motorcyklar är befriade fran denna avgift. För att slippa sta i kö bakom bilarna som maste betala finns det en ramp pa sidan där mopparna lätt kan aka igenom. Men ramperna är inte riktigt gjorda för stora BMW, nej snarare för sma 125:or, sa ibland var det lite trangt och klurigt att ta sig förbi.
Landet är väldigt grönt och till och med de höga bergen som ofta är över 5000m.ö.h är gröna och lummiga.
Vägen tog oss fran Cordillera Oriental nerat mot den lilla staden Giradot. Vi akte över Rio Magdalena och tog in pa ett litet hotell i utkantan av stan.
Man gav oss genast att dricka och familjens son skjutsade oss till en restaurant inne i stan och väntade där medans vi at och tog oss sedan hem igen.....allt för att vi inte skulle behöva ta motorcyklarna in till stan.....
Nästa dag bar det av igen men efter bara nagra mil mötte vi motorcyklisterna Marion och Thomas fran tyskland, som även hade en hund med sig. Efter över en timmes pratande vid väg kanten beslöt vi oss för att sätta oss pa fiket nagra hundra meter bort, för att byta erfarenheter över en kopp kaffe.
Det hade hunnit blivigt sen eftermiddag innan vi skiljdes at och vi tyckte alla att det var synd att vi inte var pa väg at samma hall......
De rekomenderade oss ett litet familjehotell nagra mil bort där de övernattat, sa vi vi tog farväl och akte vidare. Efter ca 20 minuter nadde vi Ibaque, vid foten av Cordillera Central oc hittade även hotellet de rekomenderat oss.
Även här var man väldigt snälla och trevliga och kvällen tillbringade vi tillsammans med familjen och apan Lorenzo. Man bjöd pa varma mackor och med glasen fyllda med rom satt hela familjen och ville veta allt om varan resa och livet i europa. Vi var även vid tidigare tillfällen glada att vi tagit spanskalektioner i guatemala och vid det här laget flöt det (med hjälp av händer och fötter) pa ganska bra.
Eftersom vi hade sa trevligt och familjen ville det, stannade vi en dag till och passade da pa att fa hallaren till aluminiumboxen pa 650 svetsad, som hade spruckit av under flygtransporten Panama- Bogota.
När vi sedan efter tva dagar började packa ihop för att fortsätta varan resa ville familjen nästan inte lata oss aka, och det kom inte pa fraga att fa betala för mat och logi. Av yngsta dottern Daniela fick vi armband och örhängen....äkta fran Colombia försäkrade hon oss!!! Mamman gav oss reseproviant i form av en kokosnöt och en massa mangos.
Det var ett svart avsked men varan väg till Tierra del Fuego är lang och vi var tvugna att ge oss av.
Vi akte genom staden Ibaque och tog oss sedan upp genom Cordillera Central. Fullastade dieselastbilar tog sig med nöd och näppe uppat längs de branta bergsväggarna och i varje kurva star det fattigt folk och ger ”röd eller grön gubbe” och försöker pa sa sätt fa sig nagra pesos!!!
Vägarna är väldigt smala och det händer ofta att det gammla bussarna och langtradarna inte orkar ta sig uppför branten eller blir överhättade, ja da läggs lite sly nagra meter bakom fordonet och det blir reparerat pa plats. Inom bara nagra minuter har vägkantan blivigt förvandlad till bilverkstad och växellador, drivaxlar och t.o.m hela motorer tas isär och repareras pa plats......Bärgningskaren -vad är det???
Pa 3300m.ö.h nadde vi Quindio passet, varifran vaghalsiga barn och vuxna i hemmabygda ladbilar aker ner för.....och tyvärr inte alltid överlever.
Efter ett antal mil och otaliga kurvor tog vi oss ner för Cordillera och nadde sa Armenia och dess kaffeplantage.
Längs Rio Cauca kom vi fram till miljonstaden Cali, (1,7 mil)där latinamerikas största Salsafestival pagick och pga. det fanns det inte manga rum lediga. (ialla fall inte i rätt prisklass) Men tack vare lite hjälp fran ett par i bil hittade vi anda ett billigt youthhostel med garage för mopparna. De tog oss genom hela stan, körde före och visade vägen som om det var en självklarighet och ursäktade sig t.o.m. för att de en gang kört fel i en korsning!!!!
Vart nästan mal var Popayan, där vi stannade nagra dagar och firade jul. Vi passade även pa att tvätta upp vara MC-kläder.....kom pa att det var ett tag sedan!!!!! Julaftonen firade vi med kebab framför TV:n, da Ingeborg, som sedan en nagra veckor till och fran plagades av diarree och svara kramper i magen .
Efter nagra rundor i den lilla staden föll det oss i att vi var de enda turisterna och överhuvudtaget i columbien förutom svenskarna vi träffade pa flyget och Marion ochThomas inte sett manga heller.
Vi trivdes bra i Popayan och det är en helt annan flair runt folket när det inte lever pa turister. Det var sa skönt att bara följa strömmen av detta folk och i vimmlet uppleva ”det riktiga livet” i en columbiansk smastad.
Vi tog oss söderut över gröna berg och dalar pa nästan trafiktomma vägar, passerade tidigt pa mornarna fyllda kaffeer och restauranter där kaffet byts ut mot öl!!! Det verkar vara en söndags syssla att dricka öl i detta land och de fa bilar som var pa väg slingrade sig hit och dit och det var nästan lite otäckt att dela vägen med dessa ”faror”.
Pa 2963 m.ö.h. nadde vi staden Ipiales, vart sista mal i columbien, som ligger nära gränsen till Equador. Som vanligt irrade vi runt nagra varv i stan i letandet efter ett lämpligt hotell och stannade till vid en park mitt i stan för att orientera oss lite. Vad vi inte sett var att vi stannat precis framför en militärbas......Inom loppet av nagra minuter var vi omringade av militärer som otaligt ställde en massa fragor till var och en av oss och vi var tvugna att lämna ifran oss passen för en kontroll. Vi var inte rädda men det gar naturligtvis en massa tankar genom huvudet om vad som kommer att hända osv.
När det ställt sig klart att vi inte var nagra terrorister som hade avsikt att spränga stan fick vi tillbaka vara pass och kunde aka vidare.
Vi är väldigt possitivt överraskade över Columbien. Vi hade, som manga andra turister hört mycket negativa saker om columbien men vi har bara possitiva intryck och trevliga erfarenheter fran människorna i detta otroligt vackra land och är verkligen ett besök värt. Visst har landet inbördespolitiska problem och visst, det finns vissa delar av landet och vissa vägar som inte ens det lokala folket bör ta sig till!!!
Lite vemodiga men ända förväntansfulla över vad som väntade oss akte vi morgonen den 26 december till grensen mot Equador och lämnade det underbart vackra och intryckfulla landet Columbien (för alltid???) bakomm oss!!!!
