När vi den 2 januari tog farväl av varan trevliga gästgivare Ricardo var det inte längre nagot tal om gratisboende som han lovat oss när vi träffade honom pa BMW-verkstan, sa vi hade inget annat val än att betala stolta 30 US$ per natt…..och sa blev detta var dyraste övernattning sedan Alaska!!!
Arga och nästan förbannade lämnade vi varan ”nya vän” och efter de ca 2 timmarna pa posten, där vi försökte skicka hem paketet med vara ”onödiga saker” kunde vi äntligen lämna stan bakom oss. ( Det är inte sa enkelt som hemma att bara skicka iväg ett paket...nej minsann......suck!!!)
Vi akte söderut och befann oss hela tiden pa ca 3000-3500 m.ö.h. och det var tidvis lite kyligt. I Lasso vid foten av den 5897 meter höga, snötäckta vulkanen Cotopaxi, som tyvärr gömde sig bakom en tjock dimma, sag vi äntligen en skylt som visade en campingplats!!! Tyvärr hittade vi aldrig pa nagon camping men vi hittade en bra plats att sätta upp tältet pa lite avsides vägen i en liten glänta och var glada att slippa ta in pa hotell.
Nästa morgon var det lite dimmigt men som snart löste sig, klarbla himmel och solsken, men tror ni att molnen runt Cotopaxi ville flytta pa sig - Icke sa nicke!!!
I Ambato lämnade vi Pan Americana och tog av pa en sidoväg som tog oss till Baño. Där hade det börjat regna och vägen till Riobamba var pga en slamlavin omöjlig att köra, sa det var inte mycket annat att göra än att vända och aka tillbaka till Ambato och via Pam Am ta oss till Riobamba.
Lago Colta vid Stgo. de Quito gav ingen möjlighet att campa som vi hoppats pa sa vi fortsatte uppför den kurviga vägen som tog oss genom Equadors berglandskap. Söder om Alausí blev det väldigt dimmigt och vägen förvandlades till en dalig slammig grusväg. Om inte tidigare var vi vid det här laget oändligt tacksamma att vi i Quito bytt ut vara slitna touringdäck till dubbdäcken vi sedan New Mexico släpat omkring pa!
Som sniglar kröp vi fram genom den tjock dimman och ibland var vi tvugna att stanna och kolla upp vägen till fots i rädslan om att köra av vägen och störta ner i en säker död!!!
Efter timtals körande kom vi äntligen till det lilla samhället Chunchi och hittade ocksa ett hotell med parkering. Det var inte direkt rent och toaletten besökte man inte frivilligt. Stackars Ingeborg....hon plagades vid det här laget av smärtsamma diareer och att försöka halla sig...-glöm det!!!
Nästa morgon var dimman helt borta och solen sken fran en klarbla himmel, vackert! Sa kunde vi äntligen njuta av det vackra bergslandskapet. I timmar slingrade vi oss fram längs efter de branta bergsväggarna. Omgivningen gav starka intryck men var inte speciellt omväxlande. Vägen var fylld av gropar och delvis i väldigt daligt skick.
Över Cuenca mot Loja, och sen över ännu ett pass innan vägen äntligen tog oss nerat. Inte langt ifran Catamayo, i ett sockerrörsfält hittade vi en lämplig plats för vart lilla tält och det hade blivigt lite varmare. Förutom miljontals stjärnor som lyste upp den mörka natten summsade nagra lysflugor omkring och vi somnade till bäckens porlande som rann forbi bakom tältet.
Nästa dag akte vi aterigen upp i genom bergen längs efter bergsväggarna. Vägarna är sa smala och sällan finns det vägräcken....ibland lite läskigt, när man tittar ner ....200-500meter ----borta!!!
Da och da akte vi igenom sma byar med enstaka sma hus. Vegetationen ändrades langsamt, det djupa gröna skogarna och fälten fick en mer och mer gulaktig ton när vi tagit oss ner för bergen fran över 3000 meter till ca 500m.ö.h. och natt gränsstaden Macara. Där hade vi tänkt att tanka innan vi akte över gränsen men , som ofta här i dessa trakter...-No hay! Mañana!
Imorgon, ja det uttrycket hade vi hört förut. Att aka tillbaka till nästa mack skulle ta över en timme sa vi hoppades pa att det skulle finnas bensin pa andra sidan gränsen – i Peru, och rullade fram till gränsstationen vid Rio Macara.
