Resan fortsätter!!!! La Paz - Villazon 4-18 oktober 2007
Efter att Ingeborg blivigt frisk fran Salmonellan och parasiterna, som tvingade oss att avbryta resan i mars, och vi tillbringat sommaren hemma i osterrike var det dax igen att fortsatta varan resa genom sydamerika. Den 4 oktober bar det av. Efter ca 30 timmars flyg plus tva flygbyten landade vi antligen pa flygplatsen i El Alto, La Paz (Bolivia) pa 4000 m.o.h.
Som sist nar vi var har kvarterade vi in oss pa ”Hostal Milenio” och det kandes inte alls som det var 6 manader sedan vi var har.
Vi vande oss snabbt vid den hoga hojden och dess tunna luft, men var tvugna att dricka mycket coca cola for att inte fa huvudvark. Under helgen strosade vi omkring i staden och passade pa att inhandla div. souvernirer (medan de ar billiga, chile o argentina ar inte sa billiga ) och besokte aven ett museum. Dagarna var harligt varma medan kvallarna var riktigt kalla.
I mars nar vi var har, hade vi det ju ganska stressigt, eftersom Ingeborgs pass och andra viktiga dokument blev stulna bara nagra dagar fore hemresan, plus att Ingeborg var valdigt sjuk. Da hade vi inte ”tid” att se allt elende och all fattigdom, och kanske hade vi vant oss att se det efter resans gang genom central- och sydamerika. Hur som helst blev vi bada vldigt upprorda och synen av de fattiga, som bara ager det de har pa kroppen och de sjuka med deras oppna inflamerade sar, som tigger och ber att fa lite pengar till medicin eller bara en bit brod, eller nar de brakar med hundarna om det atbara i gatuhornens sophogar, trangde djupt in i hjartat pa oss och det hande ibland att vi borjade grata av att se orattvisans harda lag i ogonen!
Ingen manniska kan forestalla sig hur det ar i dessa lander och hur folket har lever om man inte sett det i verkligheten. Det ar svart att veta vad man ska/ kan gora, for att dessa manniskor ska fa det battre. Det gar helt enkelt inte att bara ga forbi och inte bry sig. Forr eller senare tar kanslorna over och vi gav ofta pengar, mat och klader......
Det lever naturligt vis aven rika har i stan, sida vid sida, men anda i en helt anna varld.
Under tiden vi var i La Paz firade Demokratin i Bolivia 25-ars jubileum. Gator och torg var fyllda av manniskor och parader. Man tagade genom gatorna och overallt hordes knallar av smallare. Men det var aven manga som demonstrerade om mer jamndstalldhet mellen de fattiga och rika. Missnojet over Presidenten Evo Morales och hans regering blir bara storre och storre. Frysta loner och hans planer pa att kommunalisera gor att folket ar radda for att investera, man ar t.o.m radda for att investera i sitt eget hus och manga avstar fran att kopa hus och lagenheter, aktsier eller immobilien, da man inte vet om det imorron tillhor staten!
Vi passade pa att besoka Maria Elena, (som bor har i La Paz) som hjalpte oss sa mycket nar vi var i Peru med oversattning och telefonerande med och andra saker nar vi satt fast i Puno i ca 4 veckor och vantade pa att den nya kylaren till 650 skulle anlanda fran usa, och vi inte fick ut den fran tullen.
Som tack fick hon en fin bilderbok om Vorarlberg, regionen dar vi bor i osterrike. Hon blev valdigt glad eftersom hon bott 7 ar i tyskland och saknar europa valdigt mycket.
I gengalld tog hon med oss ut pa teater. Hennes arbetsgivare, borgmastaren i La Paz hade fixat biljetter och vi fick sitta i hans privatloge, (som ar bredvid presidentens...!)
Varan kladsel var val inte den mest passande och sa blev aven vi en del av huvudattraktionen....
Efter helgen tog vi oss till Nosiglia Sports i Zona sur dar vi i mars lamnat vara motorcyklar. Vi var bada lite nervosa och pirriga, skulle de sta kvar dar eller inte? Jo da, de stod kvar. Vi hade med oss en hel del reservdelar som skulle bytas ut och efter tre dagar var de redo att starta.
Vi laddade upp med livsmedel och dricksvatten eftersom utbudet den narmaste tiden skulle bli lite torftigt.
Utan storre problem hade vi kampat oss igenom den hektiska miljonstaden och hade inom kort den 170 000km2 Altiplano, pa ca 4000 m.o.h. framfor oss.
Akte soder ut mot salpeterstaden Uyuni, dar vi i mars bestamde oss for att avbryta resan. Fran och med Challapata var det slut pa asfalten och vi skumpade oss fram pa grusvagen som var i betydligt samre skick nu an vad den var for 6 manader sedan, och sa hande det:
Ingeborg missade ett av de manga sandhalen och hojjen dansade samba innan den stortade ner till marken och landade over den annars sa coola moppebruden!!!!
Forutom ”nagra blamarken” (som fortfarand gor ont , 2 veckor senare) hade bade moppen och Ingeborg tur i oturen och resan gick vidare.
650:in borjade redan andra dagen att krongla. Pa verkstan startade den utan nagra som helst problem men redan andra dagen ville den inte mer utan startade bara med hjalp av bogsering, sa att man kunde rullstarta den. Ett roligt noje pa dessa daliga vagar!
Efter 2 skumpiga dagar nadde vi antligen Salar de Uyuni. ( 12000km2 saltoken) Eftersom den hade ca 30-40 cm vatten sist nar vi var har ville vi da inte aka ut med motorcyklarna utan gjorde en 3dagars jeeptour runt salaren och besokte atskilliga Lagooner med flamingos och vid chilenska gransen beskadade vi i den iskalla gryningen Geysrar som puttrade och da och da skot upp i skyn. Ett underbart landskap.
Men denna gang var salaren torr, och vi kunde inte motsta att aka ut och ta oss en runda. Det vita saltet bländade som snön i alperna och vi kunde äntligen gasa pa ordentligt.....
Vi övernattade pa Isla Piscado, en ö mitt i detta salthav som bestar av vulkansten och upp till 1000 ar gamla kaktusar.
Under dagen var det varmt och svettigt, men när solen gar ner...ja das sjunker termometern rejält. Varmt paklädda och invirade i vara sovsäckar betraktade vi en stjärnhimmel utan dess like.
I staden Uyuni bunkrade vi ännu en gang upp oss med mat, vatten och bensin, eftersom vi aterigen hade en lang vag utan möjlighet att fa tag pa proviant framför oss.
Varat nästa mal var San Pedro de Atacama, Chile. Istället för att ta vägen direkt härifran Bolivia till Chile bestämde vi oss för att fortsätta söderut mot Tupiza, sedan vidare till Villazon och Argentina, för at sedan över Paso de Jama ta oss över till Chile da vi trodde –och hoppades pa att detta alternativ skulle ge oss en aning bättre vägar än vi hittills haft.
Den första biten fran Uyuni gick ganska bra att köra men redan efter nagra mil blev vägen nästan omöjlig att ta sig fram pa. Antingen var vägen som en tvättbräda eller det var djupa sandhal man skulle kämpa sig igenom.
Tillraga pa allt, som om vi inte hade tillräckligt med problem, sa pajjade stötdämparen pa Ingeborgs moppe. Nu var det inte lätt. Med ett tempo pa ca 10-20 km/h kämpade vi oss meter för meter fram genom det karga torra ödelandskapet mitten i ingenstans.
Vi visste inte hur manga dagar vi skulle behöva fram till Tupiza sa vi snalade en aning pa mat och vatten och vi (ialla fall Ingeborg) kännde oss lite nödsatta, men Altiplano gav oss aterigen en underbar solnedgang som fick oss att glömma vara sorger och problem för en stund.
Vi nadde randen av altiplano och runt om i bergen hängde det tunga moln. I lätt snöfall tog vi oss över Paso Cordillera de Lipez, passerade da och da nagra sma byar (dessa byar bestar av 2-3 hus eller skjul) och ju längre ner vi kom ju varmare blev det.
Vi övernattade i Tupiza (2990m.ö.h) fortsatte sedan pa en väg som var i betydligt bättre skick än den tidigare. Landskapet förändrade sig ocksa betydligt. Akte genom en dal där en a slingrade sig genom byarna och allt var grönt och varmt. Nu känndes det inte alls sa hopplöst och vi hade inte längre sa langt till Argentinska gränsen!!!
