Pa kvällen den 17 november gjorde vi ett besök pa Observatorio Mamalluca, som ligger pa ett berg med utsikt över Vicuña. Genom ett teleskop kunde vi se manen och en massa stjärnor lite närmare än vanligt. Man visade och förklarade en hel massa stjärnbilder och annan information om rymden. Med hjälp av teleskopet fick vi tom. ett häftigt kort pa manen.
Vi campade pa en camping alldeles i närheten och kunde med hjälp av manljuset (den var halv) ga hem utan ficklampa och sag da och da nagra stjärnfall!!!
Vid det här laget hade vi fatt klart för oss vilka skador som jordbävningen i Tocupilla hade orsakat och vi var glada och lättade att vi tre dagar innan skalvet hunnint lämna Tocupilla och Antofagasta bakom oss. Hade ju lika gärna hänt när vi var där och vem vet vad som hade hänt......
Fran Vicuña hade vi egentligen tänkt att aka över det 4 779meter höga Paso de Agua Negra över till Argentina, men som tyvärr fortfarande hade vinterstängt. Lite svart att första när man star här i Vicuña, pa 600m.ö.h. i full högsommarvärme, och allt är grönt och blommar!!
Det var bara att aka tillbaka till La Serena och sedan söderut pa Ruta 43. Den kurviga vägen tog oss genom ett vackert landskap, gröna vinodlingar och sma vattendrag, och pa bada sidorna reste sig de kala bergen stolt i skyn.
Att ta sig genom de sma orterna vi paserade da och da visade sig inte vara sa lätt. V¨gen tar nämligen slut alldeles i början av orten och att hitta utfarten kan ta tid. Det finns liksom ingen huvudgata mer...bara sma gator och gränder och ofta är det enkelriktat och man vet varken ut eller in.....
En annan sak som vi har varit tvugna att lära oss här i chile är att man i trafiken haller sig till vissa regler tex.
Omkörning sker endast pa vänstersida, och man använder blinkersen.
Vid trafikljusen stannar man när det lyser rött och man tutar inte längre för allt och inget och vid övergangsstället har fotgängaren företräde!!!
I tex. Bolivia var det lite andra regler som härskade kan vi lova!!!
Vi akte förbi nationalpark de Chinchillas, förbi Los Villos och ut lägs efter den kalla kusten tog oss Autobahn söderut mot chiles huvudstad Santiago som har över 5 miljoner invanare.
Vi nadde Santiago redan tidigt pa eftermiddagen och efter ca 1 ½ timmes letande hade vi hittat BMW-verkstan som ligger i den rikare delen av stan.
Vi var här för att byta däck och för att kanske fa en förklaring pa 650ins startproblem och lite annat krams. Däcken blev bytta redan samma dag men de andra problemen skulle man ta sig an dagen därpa.
Eftersom det inte fanns nagon camping i stan och de ”normala hotellen” inte riktigt passade varan budget övernattade vi ännu en gang pa ett ”sex-motel”, som bara lag 2 km fran BMW-verkstan.
Nästa morgon byttes däcken pa 650in eftersom man dagen innan monterat pa fel däck, och man försökte hitta startfelet men inget hittades och 1150 bakre hjullager, som vi trott varit trasikt visades sig vara ok.
Sent pa eftermiddagen lämnade vi Santiago, akte österut mot Argentina.
Vi hade aterigen 40 grader varmt sa det var skönt att det gick uppför över bergen. Den branta bergsvägen och alla dess kurvor tog oss upp pa 3 185 m.ö.h och Paso Bermejo.
Nagra kilometer före själva passet vid Portillo, en liten vinterskidort, befinner sig den chilenska gränsstationen och tullen.
Det var bara en enda bil före oss i kön men det verkade inte hända nat. Efter ca en kvart fick vi reda pa att gränsen var stängd pa grund av strejk och att gränsen troligtvis skulle vara stängd ytterligare 1-2 dagar....
Vi visste inte riktigt vad vi skulle göra, att campa här pa passet skulle bli lite kallt och dessutom hade vi inte sa mycket mat med oss eftersom man inte far föra över livsmedel mellan chile och argentina. Men att aka tillbaka ner till Santiago hade vi inte heller lust med. Efter ca en kvart sa kvinnan i tullen att vi kunde aka vidare in i Argentina. Hon tog endast en titt pa vara papper men nagon utrese stämpel fick vi inte. Lite förbryllade akte vi vidare och kom efter nagra kilometer fram till gränsposten till Argentina. Tror eller ej, där strejkade man ocksa......
En brasiliansk mc-akare som försökte ta sig över fran Argentina till chile hjälpte oss, sa att vi atminstonde kunde aka de tva km till byn Puente del Inca. Där har en naturlig bro bildats av vattnet fran de varma källorna som finns där.
Vi hade hoppats pa ett dopp i det varma vattnet men sedna en tid är allt avspärrat och man kan inte längre bada eller ga över bron. Man försöker skydda och baevara bron eftersom turistantalet ökat kraftigt under de senaste aren.
Tog nagra kort och handlade lite och akte sedan tillbaka till gränsen där man fortfarande strejkade, fick tillbaka vara id-kort som vi varit tvugna att lämna in när vi akte ner till byn och beslutade oss för att aka tillbaka till chile.
Härifran fick vi även en skymt av sydamerikas högsta berg, Aconcagua, 6 960 m.ö.h.
Ater vid den chilenska gränsen. Där hade man nu öppnat gränsen igen, men ingen visste hur lang tid den skulle vara öppen och kunde stänga närsom helst.
Man blev lite fundersamma och radlösa när tva mc-akare utan varken utresestämpel fran chile eller nagaon stämpel fran argentina ville ta sig över gränsen och sa blev vi skickade till chefen himself!!!
Efter att ha förklarat situationen och vara papper blivigt kontrollerade kunde vi ända relativt snabbt och enkelt pasera, och man ”missade” att kontrolera varan packning och sa kunde vi smuggla in det vi köpt billigt i Puente del Inca.
Ännu en gang tog vi oss genom miljon staden Santiago och pa Panamericana, en spikrak motorväg, är den enda vägen som leder rakt söderut börnade vi ca 80 mil.
Nu började vegitationen verkligen att ändra sig, bäckar och aar, träd och skogar. Ibland sag det tom ut som hemma i europa.
I Victoria kunde vi äntligen lämna motorvägen och tog oss till den 2 865 meter höga vulkanen Lonquimay. Vi kunde tom. ta oss en bra bit uppför vulkanen innan vi satt fast i snön.
Vidare genom Araucariaskogar i vilken Condoren, svarthackspätt, rävar och pumor har sitt revir , tills vi kom till nästa aktiva vulkan, Llaima, 3 125 meter hög. Även här akte vi tills snön stoppade oss och pa temperaturen och växterna märkte vi att det inte var länge sedan vintern varit här.
Varat nästa mal är Lago Villarica. Även där finns det en aktiv vulkan, Vulcano Villarica, som Tobias bestämt sig för att bestiga med hjälp av ice-axe and crampons. Ja vi far väl se hur det gar. Ingeborg far nöja sig med att tvätta och skriva dagboksinlägg pa hemsidan!!!
