Vid den ensamt belägna gränsstationen var vi de ända resande och ingen av tulltjänstemännen hade lust att ga ut i kylan för att kontrollera varan packning och sa kunde vi ännu en gang smuggla livsmedel över gränsen.
Här var vägen asfalterad, men bara 8 km till nästa ort, sen fortsatte den med Ripio, som man säger här till grusväg. Vi akte vidare genom en smal dal längs efter Rio Futalefu och i byn Santa Lucia kom började den kända vägen Carretera Austral.
Molnen hängde i bergen och det rengnade lätt.
Carretara Austral tar en genom orörd natur, genom den ” kalla regnskogen” och har nagot mystiskt i sig. Här och var star nagra hus, eller sma ”kryp in” passar bättre. Kor, hästar och far betar längs vägkanterna.
Tyvärr haller man pa att bygga ut vägen och inom ca 10 ar kommer hela sträckan att vara asfalterad och förlorar sa ocksa sin charm. Synd!!!
Att det rengnade störde oss faktiskt inte sa mycket. Hittade fina tältplatser och framför lägerelden värmde vi oss och torkade div blöta kläder. Grillade ännu en gang Flinta steak och drack lite rödvin....
I Puyuhuapi kom vi fram till Puyuhuapi kanalen, en lang, smal fjord. (Det är alltsa havet som kommer in sa langt.)
Här finns ocksa Termal källor, som ägs av ett Hotell pa andra sidan fjorden och är bara tillgänglig per bat eller flyg. Kostar även –lite för mycket för vara magra planböcker , sa vi sov i tältet, som vanligt.....
Vid ett väbygge, där vägen var avstängd mellan kl 10-14, träffade vi Ulli och Matthias, som vi för nagra veckor sedan träffade strax utanför Salta, + tva andra tyskar som hade hyrt moppar här och ocksa var pa väg till Tierra del Fuego. För att undga rengnet tog vi skydd i en liten barrack , som en gang i tiden varit en toalett. Nagre timmar senare kunde vi aka vidare och träffade de andra fyra da och da vid div fotostopp. Nu hade det börjat spöregna och det var kallt. En av de tva tyskarna med hyrmoppe hade fatt problem pa sin 650. Nagonting med motorn stämde inte och vi försökte att hjälpa dem men kunde inget mer göra än att ge dem radet att försöka fa skjuts med nagon till nästa stad, ca 10 mil och där söka upp en verkstad. Vi gav dem ocksa nagra kex, edftersom de stackarna inte hade natt att äta med sig och det var kallt och pa denna väg är det inte speciellt mycket trafik. Vem vet hur láng de skuulle behöva vänta. Inga regnkläder hade de heller, bara läderkombi.....
Vid Lago las Torres akte vi förbi en liten camping och bestämde oss för att stanna där. Det fanns tva vindskydd, i det ena ställde vi upp tältet och i det andra myste vi framför brasan och fick tillslut alla kläder och farskinnen torra.
Miguel, killaen som hade hand om denna enkla camping och som occccksa jobbade som flygfiskeguid, tog med Tobbe ut i baten och fiskade. Efter ca 45 minuter kom Tobias och Miguel tillbaka, med en stor och fin Brown Trout, Röding, slulle jag tro. Det dröjde inte länge förrens den lag pa grillen och mumms mina vänner, smakade den bra!!!
Nästa dag hade det slutat att regna och det blev aterigen asfralt. I Mañihuales, stannade vi till och tittade pa nagonslags Rodeo och akte sedan vidare till Coihaique, en stad med 43 000 invanare. Helt otroligt, här aker man dagar genom djupaste wildmarken och sa plötsligt kommer man till en san stor stad och sedan aker man nagra mil till och är aterigen i vildmarken ....
Ca 2 km utanför stan hittade vi en camping, enkel och lite förfallen men i allafall bättre än den inne i stan, som verkligen var schabbig och äcklig. Vi kunde tom njuta av en riktigt varm dusch pa kvällen och kröp rena och fina i vara sovsäckar. Det var blasigt, kallt och det regnade... men framför en eld, med grillkorv och hemgjord glögg kan man ända ha det rätt mysigt!!!
