Nu var vi aterigen i Argentina. I Perito Moreno, den försa staden efter gränsen, passade vi pa att handla lite livsmedel för ett par dagar och tankade fullt innan vi tog av pa den omtalade Ruta 40. Vi hade vid det här laget hört en hel del hemska historier om denna väg, mc-akare som blasit av vägen av den starka vinden och om vägens daliga skick. Ja vinden skulle verkligen vara ett stort problem, men eftersom det är den anda vägen som leder direkt söderut, hade vi inte sa mycket annat att välja pa, om vi inte ville ta världens omväg och aka över till östkusten och göra en lop tillbaka västerut.
Runt om oss var det kalt och platt, bara nagra buskars här och var. Vackert pa nat sätt men den starka vinden, som alltid kommer fran väst gör det som sagt till en mardröm för mc-akare. Det är inte helt lätt att halla sig kvar i de 30-40 cm smala hjulsparen och sparar man ur, ja da slutar det för det mesta i att man kör at pipan…..vilket kan ha svara följder.
Man kan säga att vi hade tur, vi hade i stort sätt ingen vind alls men framför oss drog det ihop sig och mörka tunga moln närmade sig och det dröjde inte länge förren regnet stod som spön i backen. Vägen blev lerig och hal, överallt forsade vattnet och bildade sma floder. Efter nagra timmar i regnet nadde vi den lilla byn Bajo Caracoles (ca 100 inv.)
Här stod allt under vatten...vägen till Hostal var en enda stor flod och även inne i huset kämpade man med vattenmassorna som rann in genom fönstren och taket. Ett torrt rum hade de dock för oss och framför öppna spisen kunde vi tina upp oss och man serverade schnitzel med Pommes Frites.....och efter en varm dusch kändes allt OK.
Pa fragan om detta var normalt med sa mycket regna svarade man att de inte sett nat liknande pa aratal.
Nästa morgon hade det slutat regna och solen lyste sa starkt fran en klarbla himmel. Vi anade det värsta... att vinden nu skulle ta överhand, men aterigen, ingen vind! Helt otroligt!!!
Vi besluta oss för att inte tanka i Bajo Caracoles. Kvällen innan hade ett franskt par tankat Jeepen full med diesel, men tyvärr fatt mer vatten än diesel i tanken.
Det är inte helt riskfritt att inte tanka där det finns bensinmack för det är langt emellan dem och man vet inte alltid om de har bensin eller inte. Men vi chansade och akte vidare med halv tank.
Vägen var delvis väldigt dalig och väldigt lerig fran gardagens regn men som sagt...ingen vind!!!
För att tanka var vi tvungen att ta en liten omväg pa ca 7mil till Gobernador Gregores och där stannade vi ocksa över natten pa ortens lilla gratis camping.
Strax före Tres Lagos, ja da kom den, VINDEN!!! Som tur var var det bara ca 5 mil som vi tillbringade med varanndra men det räckte. Ingeborg blaste av vägen tva ganger men lyckades halla sig pa hjulen och inte ramla.
Nu nadde vi sydamerikas största glaciäromrade och tog en sväng in till Fitz Roy vid Lago Viedma innan vi akte ner till Glaciären Porito Moreno, en av de fa i världen som fortf. växer.
Helt fantastiskt att sta alldeles framför den ca 55 meter höga istungan som räcker ut sig mellan bergen mer i vattnet. Hela tiden brakade det och knakade det och stora och sma isberg fóll ner i vattnet!
Vi campade i närheten, pa andra sidan av Lago Roca. Där träffade vi tva argentinska familjer som ,gästvänliga som de är, bjöd oss pa mat och dryck.
Hanibal, en av karlarna, ville sa gärna trovaka Tobbes 1150.....na ja hur det slutade ser ni pa bilderna!
Vi lämnade Perito Moreno och El Calafate den 19 dec. och efter ca 25 mil stod vi aterigen vid gränsen till chile.
