Fyra dagar stannade vi i Rio Grande innan vi kom oss för att aka vidare norrut. Det blaste och stormade hela tiden och det var kallt. Men inte i nagon annan stad har vi sett sa mycket bademode och lätta sommarkläder i skyltfönstren som här.!!!
När vi kom utanför stan var vi aterigen utsatta för den minst sagt jobbiga vinden. Även om vägen i stort sätt är spitrak, ligger mopparna ständigt i sidoläge. Det dröjde inte länge innan det gjorde ont i bade armar och nacke. Ibland var vi tvugna att växla ner till trean, eftersom vi for mot nordväst och vinden kom snett framifran.
I San Sebastian akte vi över gränsen till chile och dess del av Tierra del Fuego och asfalten tog slut. Vi akte norrut och hade vinden helt fran sidan. Det var svart att halla mopparna kvar i hjulsparen och ett par ganger kom vi ut i lösgruset och var nära att vurpa. Vi mötte en en stackars cyklist (asiatisk härkommst) som kämpade och kämpade. Vinden slet ständigt cykeln ur händerna pa honom. Tyvärr kunde vi inte stanna och hjälpa honom för vi hade själva problem att halla motorcyklarna kvar pa vägen och sa var vi tvugna att lämna den stackarn at sitt öde!!!
Ute pa de enorma fälten betar tusentals far, som den här tiden pa aret blir klippta och de befinner sig ofta nära vägkanten och man maste hela tiden vara pa sin vakt sa att man inte kör pa nat. Även Guanacos, en sorts Lama, korsar vägen hit och dit. De är väldigt snabba och de kan hoppa otroligt högt.
I Cerro Sombrero, en liten by där man inte ens vill bli begraven hittade vi en halvvägs vindskyddad plats att tälta pa. Vi hade akt förbi platsen, som skulle vara Camping Muncipial ett antal ggr utan att hitta den, sa vi fragade ortens polis, som körde före och visade vägen. Campingen var inte direkt vacker och inte igenkännbar als camping, men vi hade ett litet vindskydd ialla fall. Det var väl ända som fanns ocksa. Ingen toa, inget vatten.....
Men för en natt fick den väl duga.
Med en liten bilfärja som tog ca 20 minuter lämnade vi Tierra del Fuego, Eldslandet bakom oss....troligtvis föralltid och var aterigen pa fastlandet.
Nagra mil fran färjehamnen, i Punta del Gada, som bara bestar av en liten restaurant, hämtade vi de nya däcken som vi beställt av Horacio, fran Patagonia Riders i Punta Arenas. Han hade skickat däcken hit sa att vi inte skulle behöva aka hela vägen tillbaka till Punta Arenas. Akte vidare och stod snart vid gränsstationen till Argentina. Januari är argentiniernas semestermanad, sa det var otroligt mycket folk vid gränsen och det tog nästan tva timmar innan vi var klara att aka vidare.
Himmlen hade dragit ihop sig och det var alldeles svart. Precis innan det började spöregn nadde vi Rio Galleos och tog skydd vid en bensinmack. Efter ca en kvart var det hela över och solen kom fram och vi passade pa att handla lite inne i stan innan vi började letandet efter en camping. Stannade vid busstationen och fragade där pa turistinformationen. Ja, den skulle ligga alldeles bakom bara tva gator och sen till vänster. Ok, vi akte och akte och sag till sist en liten skylt „camping“ , sa vi svängde in där. Naja, det var väl inte riktigt vad vi tänkt oss. Det sag inte ens ut som en camping. En massa skrotbilar och annat brate stod överallt pa garden och man höll pa att bygga ett skjul eller nagonting. Vi fragade mannen som ägde stället vart campingen var och han svarade att detta var campingen eller att det ialla fall höll pa att bli en, men att det ännu inte fanns nagon toa eller nat vatten.....men vi kunde ga bakom nan skrotbil och kissa.....
OK, vi hade ju vatten och mat med oss och skrotbilen kunde väl kunka som toa....vi fragade mest för artighetens skull vad det skulle kosta; Mannen svarade, 20 Usdollar..................Va, jaha ni menar 20 PESO...???? NO, 20 dollares.....
Snacka om knasputte! Da sa han att vi skulle kunna fa det lite billigare, 10 dollar. Hi hi ..
För 20 dollar far man ett hotell i medelklass här i argentina. Vi tackade för erbjudandet men vände och akte vidare. Efter nagra rundor runt kvarteret hittade vi till slut den riktiga campingen. Man hade sett oss irra omkring och ägaren till campingen stod nu ute pa gatan och vinkade in oss. Här var det fint, med träd och gräsmatta. Toaletter och varmvatten. Kostade dessutom bara 3 dollar per person.
Eftersom det var alldeles för tidigt att byta däcken, gick vi till busstationen och skickade dem med buss vidare norrut. Enkelt och billigt.
Vidare norrut pa Ruta 3. Vind vind vind. Mopparna ligger aterigen i sidoläge. Armar och rygg värker. Ibland när vägen svänger sig österut har vi vinden bakifran och da kan man köra med öppen hjälm och man känner ända ingen vind i ansiktet...tyvärr alltför sällan.
Det finns inte sa mycket att se längs ruta 3, förutom att man kan se langt....Det finns inga träd och inga buskar bara torra endlösa fält, och det är ca 30-50 mil mellan orterna, som ibland bara bestar av en bensinstation. Vi tog av pa en grusväg, västerut och efter ca 5 mil kom vi till Monumento Natural Bosques Petrificados. Här finns 170 miljoner ar gamla jätteträd som med aren har förvandlats till sten. De ser nästan ut som flintasten. Inträdet är gratis, men man bevakas ständigt med kikare sa att man inte tar med sig nan souvernir.......
Vi besökte ytterligare en park med förstenade träd 20 mil norrut i Sarmiento. Här var träden betydligt mindre och yngre, bara 70 miljoner ar gamla. Här kostade det en slant att ga in men istället var det ingen som brydde sig om att man tog en eller annan souvernir. Tyvärr var stenarna här inte alls sa fina som pa det andra stället, men vi hade ända fickorna fulla när vi gick ut.
Vidare pa Ruta 3, förbi oljefält och massor av oljepumpar. Mycket av oljan blir exporteran och nu i semestertiderna har landet ofta själv brist pa bensin och priserna blir skyhöga. Vi akte förbi manga mackar där bilköerna var upp till hundra meter pa var sida. Länge klarade vi oss utan att behöva ställa oss i en av dessa köer.....men tillslut var även vi tvugna att köa. Betalade ocksa det bubbla an tidigare.
I städerna star stora dieselaggregat som försörjer invanarna med ström. Den egna tillgangen pa erdgas, (pa svenska???) later argentinierna bara ga upp i rök och köper den istället av „dyra chile“.
Pa fragan varför man inte använder sig av vindkraft här i argentina, här som det alltid blaser, svarade en man sa här „ Porque los politicos son hijos de Puta!“
I Puerto Madryn, en badeort söder om Peninsula Valdez, hämtade vi däcken som vi skickade fram Rio Galleos. Eftersom vi den senaste tiden för det mesta akt i sidoläge var det ännu lite för tiidigt att byta dem , sa vi skickade de vidare norrut.
Här är det betydligt varmare och man kan för första gangen pa länge känna att det är sommar. Campingen var helt full när vi kom och det fanns ingen plats för oss....men när vi fragade om vi bara fick ställa upp tältet nanstans bara för natten var det ok. Andra gjorde det ocksa men priset det var naturligtvis det samma.....ok.
Nästa dag kunde vi dock ställa tältet pa en „riktig“ plats. Pa kvällen gick vi för första gangen pa en sk. Tenedor Libre restaurant. = All you can eat.
Mums....vi testade bade goda och mindre goda saker och at sa att vi nästan rullade hem....
Vid infarten till campingen stod det ett argentinskt ungt par med en Honda Transalp. De var redan mörkt och även denna kväll var campingen full. Vi erbjöd dem att dela plats med oss, eftersom den var tillräckligt stor och vi vet hur jobbigt det är när det är sent och man inte hittar nan stans att campa pa. De blev naturligtvis glada och tackade oss minst hundra ganger innan vi gick och la oss. Nästa dag tog vi en tur, alla 4 till Peninsula Valdez, där man kan beskade pingviner, sjölejon valar och andra djur.
Tyvärr var vi lite sena för att se valarna, men sjölejon och sjöelefanter sag vi tillräckligt av.
Som överallt annars i Argentina och chile maste „turister betala mycket mer än de inhemska. Här pa Valdez var priset mer än det dubbla. Turister 40 peso och argentinier 12 peso. Adrian och Vanessa pratade med vakterna och försökte fa in oss för 12 peso men icke sa nicke.....Naja....
Efter nagra dagar i Puerto Madryn akte vi vidare norrut. Vinden har nu blivigt lite mildare och det har även blivigt varmare. Vi kom till Viedma vid ca 21-tiden pa mandag kvällen, en mysig liten stad bara nagra mil fran havet. Vi ställde upp tältet pa Camping Municipal och hittade en verksta som kunde fixa styrlagret pa 650. (styrlager eller sa pa tyska Lenkkopflager...) Där träffade vi Oscar, som fixar en motorcykelträff här varje ar, och hans dotter Camilla, som pratar flytande tyska efter ett ar som utbytesstudent i tyskland. Vi blev bjudna hem till dem pa Mate-te och träffade ocksa hans fru Nancy och yngsta dottern Florencia. Utan Mate-te skulle nog argentina sta still.... Detta te dricks hela tiden och överallt. Det dricks ur en träbägare med ett speciellt sugrör och bägaren gar runt till alla och det är ett sätt att vara tillsammans, umgas och prata. Det smakar ungefär som Lapschang Shoshong men om man inte är van att dricka det, som vi, blir man lite konstig efterat. Ungefär sa för den som inte dricker kaffe och sen dricker tva tre koppar.....
Pa fredagkvällen akte vi med Oscar och Nancy till grannorten El Condor, som ligger alldeles vid havet. Här skulle ett megakänt band ge gratis konsert och man väntade upp till 30 000 besökare. Konserten som befann sig pa stranden var helt ok och fansen verkand inte bry sig ett dugg i att det runt om radde full sandstorm och sanden borrade sig in överallt i varje hudcell pa kroppen.
El Condor är en väldigt populär turisort med en vacker playa, men vi tycker att campingen i Viedman är mycket mysigare och lite mer „tranquil“......Där blir vi nog kvar ett tag.......
